Rockit

Idag dricker vi skånerost och inspirerade av den här blogposten lyssnar vi på Get up with it av Miles Davis. Det är faktiskt en av Miles skivor som vi inte har hört innan – den sista innan Miles Davis ”paus” från musiken i slutet på 70-talet.

Davis är ju en mytomspunnen musiker. Vi älskar perioden efter att han spelade in Bitches brew fram till och med sjuttiotalets mitt – då jazztrumpetaren Davis imploderade och blev något helt annat. Inspirerad av Bach och Stockhausen frambesvärjde Davis en musik som var lika inspirerande för vissa som provocerande för andra. Vi tillhör den första gruppen. Berättelserna om Davis privatliv från den här perioden är inte mindre intressanta, hur han disintegrerades som person tills han fysiskt och musikaliskt nådde en återvändsgränd. Att Davis lyckades ta sig tillbaka till musiken igen, på 80-talet är väl det mest förvånande av allt.

Under den här perioden (mellan Bitches brew och Get up with it), blev Davis roll som instrumentalist något sekundärt. Han spelade större roll som bandledare, kompositör och visionär. En allmänmusikalisk katalysator för det inre och yttre kaos människor i den moderna världen möter. Musik som vi inte kan beskriva på ett annat sätt än att den är lyrisk – och revolutionär.