Svartvit blick i "Gräset sjunger"

På tåget till jobbet imorse inledde vi ett nytt läsprojekt. Det är en bok som har vilat i vår tygpåse ett tag. En bok av årets nobelpristagare Doris Lessing. The Grass is singing. Det har i Fidels bekantskapskrets varit gällande att detta är en fantastisk som roman som, åtminstone i förbifarten, åskåddligör apharteidsystemet i det sydafrikanska samhället, om så inte explicit.
The Grass is singing utkom 1950 och sydafrika, ja hela världen, var en annan plats då. Vi har ju inte kommit så långt i romanen hittills.

Fidel vill på inget sätt döma ut Doris Lessing, en författare som vi, pinsamt nog, inte har någon erfarenhet sen innan. Men under läsningen var det en mening i texten som vi verkligen upplevde som ett exempel på exotisering, ett stycke där man verkligen kände berättarens blick på något främmande. Och det var en vit persons blick. Boken inleds ju med att ett mord uppdagas. Det är den vita kvinnan Mary Turner, hustru till bonden Richard Turner, som har mördats. Personen som gripits för dådet är deras tjänare, den svarte mannen Moses. Så här beskrivs han: ”Moses, who was a great powerful man, black as polished linoleum, and dressed in a singlet and shorts, which were damp and muddy. Charlie stood directly in front of the murderer and looked into his face. The man stared back, expressionless, indifferent.” Den beskrivning som görs av Moses stämmer överens med slentrianbilden av en svart man sedd av vita kolonialister. Man framhäver hans styrka och svarthet, men tonar ner de mänskliga uttrycken. Han är uttryckslös och likgiltig. Passiv, skulle man kunna säga.

Nu förväntar vi ju oss att bilden av Moses kommer nyanseras lite längre fram i boken. Men stående för sig själv är det ett skolboksexempel på exotiserande av svarta män.