Kulturens roll

Tiina Rosenberg slår ett slag för klassisk, folkhemsdoftande kulturpolitik i veckans Arbetaren (10/1 08). Det är frågan om att tillgängligöra kulturen åt folket, och främst arbetarklassen, som Rosenberg finner angelägen och menar saknas i det rådande klimatet. Hon påpekar att det idag saknas en kulturpolitik med ens ett elementärt klassperspektiv. Som positivt exempel nämner hon det klassiska folkbiblioteket (en institution som idag kämpar med sin identitet). Som negativt exempel har hon borgarnas hantering av kulturskolan i Stockholm.

Överlag en uppmuntrande krönika från en av våra favoriter bland svenska akademiker och kulturprofiler. Som övergripande tes menar hon att den styvmoderliga hanteringen av kulturen i Sverige främst drabbar barn och ungdomar ur arbetarklassen. Väl budgeterade kommunala kulturskolor (och folkbibliotek) är medicinen enligt Rosenbergs recept.

Vi blev glada av att läsa krönikan, men tyvärr finns alltid viss kritik mot folkbildande institutioner som folkbibliotek och kulturskolor i ryggraden på oss. Är det i sanning demokratiserande att infoga barn och ungdom i en majoritetskultur (för det är majoritetskulturen som härskar på folkbiblioteken och kulturskolorna...) på det sättet eller är det bara att hämma dem i själva verket? Skapar man bara negativa normer? Eller ger det i själva verket större delar av befolkningen tillgång till de redskap som ger status och makt?