För närvarande läser vi en bok av klassiske svenske litteratursociologen Lars Furuland: Arbetarförfattarna och syndikalismen (utgiven på federativ förlag). Furuland är redaktör och andra stjärnor som Ebba Witt-Brattström medverkar (vilket påminner oss om att hon en gång i tiden var en person som vi respekterade- innan hon började skita neråt och slicka uppåt).
Antologin har några år på nacken, 2000 kom den ut tror vi bestämt, och det är inte första gången vi läser den. Det är fascinerande att läsa vad syndikalismen/anarkismen och rörelsens tidningar betydde för olika svenska arbetarförfattare under 1900-talets början. Att Dagerman var stammis i tidningen Arbetaren är nog något som borgerliga revisionister helst vill glömma, här presenteras grundligt vad Dagerman hade för ambitioner med sitt författande i ljuset av hans ideologi.
Kanske allra bäst är Bill Sundins text om gravt underskattade syndikalistförfattaren Folke Fridells gärning. Sundin gör en väldigt materialistisk analys. Folke Fridell läses i ljuset av den historiska bakgrunden: taylorismens utveckling i Sverige.
Har ni inte redan läst Fridells Död mans hand bör ni göra det!
Antologin har några år på nacken, 2000 kom den ut tror vi bestämt, och det är inte första gången vi läser den. Det är fascinerande att läsa vad syndikalismen/anarkismen och rörelsens tidningar betydde för olika svenska arbetarförfattare under 1900-talets början. Att Dagerman var stammis i tidningen Arbetaren är nog något som borgerliga revisionister helst vill glömma, här presenteras grundligt vad Dagerman hade för ambitioner med sitt författande i ljuset av hans ideologi.
Kanske allra bäst är Bill Sundins text om gravt underskattade syndikalistförfattaren Folke Fridells gärning. Sundin gör en väldigt materialistisk analys. Folke Fridell läses i ljuset av den historiska bakgrunden: taylorismens utveckling i Sverige.
Har ni inte redan läst Fridells Död mans hand bör ni göra det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar